Allvarligt om Tomten

Någon av de vuxna gör "upptäckten":

"Har ni sett barn?"

Barnen rusar fram till fönstren och spejar ut i mörkret. Först några tveksamma "Var?", sedan "Där! Titta!". En dinglande lykta lyser upp ett stort, vitt skägg på en krum rödvit gestalt. På ryggen syns en stor, oformlig säck som vittnar om att några av barnen antagligen varit snälla under året som gått. Med långsamma steg pulsar figuren genom snön, allt närmare huset.

Snart är han framme vid ytterdörren. Knack-knack-knack. Vem ska öppna? I all sin iver springer barnen omkring och vågar inte riktigt närma sig dörren. Någon trycker sig fast mot mammas ben och håller henne, hårt. Hos de andra barnen finns det så mycket pirr i magen att ben och armar förlorar all styrning. Pappa får öppna. Och se, där i dörren står han: Tomten!

"Finns det några snälla barn i stugan?"

Jodå, visst finns det det! Tomten bjuds en skön fåtölj att pusta ut i och ett glas stärkande dryck ställs fram. Hans säck öppnas, klappar delas ut. Julklappsrim läses upp. Flinka händer får julklappspapprena att flyga åt sidorna som höstlöv i vinden. Allas ögon tindrar, ansikten strålar av glädje när klapparnas innehåll avslöjas: En docka, ett hockeyspel, ett vackert uppläggningsfat...

För en stund invaggas vi i ett lugn, en värme, en fridfull känsla av att allt är bra. Vi mätta och glada, fyllda med ro. Björkvedsbrasan i öppna spisen knastrar. Det doftar gran, kanel, kryddnejlika och apelsin. Så här borde det alltid vara.

För en stund, men bara för en stund låter jag dig tro att Tomten finns på riktigt.

Att älska är lätt

Det är dyster musik Marcus Birro skapar i sitt blogginlägg Att älska är svårt. Birro spelar ett stycke i moll där kristna och deras tro är bespottade och hånade, där hela tillvaron är "en sugande gyttja av futtigheter". Bam bam-pa-dam bam baaam. Stycket avslutas i välkomponerad, retfull dur: "Mysteriet står kvar, även om du inte bryr dig om att lösa det.".

Somliga skulle säga att det är ett stycke "tycka synd om"-blues, andra en "domedags-symfoni".
Jag ser flera kristna tycka att stycket är välskrivet, till och med att Birro i och med stycket får den ärofulla betyget "vår tids profetröst".

Men något klingar falskt i mina öron. Det uppstår ingen harmoni med musiken som spelas inom mig annars.

Till tonerna av "Det finns inget rent kvar", "Allt ska släpas i smutsen" och "Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna" försöker jag stämma mitt eget instrument och prövar ett par toner:

"Sanningen är helig"

"Människor får själva ha en åsikt om vad som heligt för dem, utan att åsikten ifråga måste delas med andra"

"Människor kan vara goda och leva kärleksfulla, meningsfulla liv - utan tro, utan att de bestämt har definierat vad som är heligt för dem"

"Människor kan skapa mening med livet både för sig själva och andra utan att ha accepterat Jesus".

Nej, fortfarande falskt antar jag.

Den kristna tron ger ironiskt nog svar på varför den dystra melodin istället borde spelas i dur. Den föreslår många vackra men tydligen bortglömda toner. Vad hände med den välklingande tonen "Vänd andra kinden till"? Skulle inte dessa toner om de användes skapa en ljusare melodi?

Livet är enklare om vi ser bortom våra trosuppfattningar eller avsaknaden av en tro, och istället ser vad vi har gemensamt. Livet är enklare om vi inte låter oss såras för att någon säger till oss att vi har fel, eller det vi tycker är dumt.

Det är i en vidare mening precis så svårt eller lätt att älska som vi själva bestämmer att det ska vara.