Att älska är lätt

Det är dyster musik Marcus Birro skapar i sitt blogginlägg Att älska är svårt. Birro spelar ett stycke i moll där kristna och deras tro är bespottade och hånade, där hela tillvaron är "en sugande gyttja av futtigheter". Bam bam-pa-dam bam baaam. Stycket avslutas i välkomponerad, retfull dur: "Mysteriet står kvar, även om du inte bryr dig om att lösa det.".

Somliga skulle säga att det är ett stycke "tycka synd om"-blues, andra en "domedags-symfoni".
Jag ser flera kristna tycka att stycket är välskrivet, till och med att Birro i och med stycket får den ärofulla betyget "vår tids profetröst".

Men något klingar falskt i mina öron. Det uppstår ingen harmoni med musiken som spelas inom mig annars.

Till tonerna av "Det finns inget rent kvar", "Allt ska släpas i smutsen" och "Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna" försöker jag stämma mitt eget instrument och prövar ett par toner:

"Sanningen är helig"

"Människor får själva ha en åsikt om vad som heligt för dem, utan att åsikten ifråga måste delas med andra"

"Människor kan vara goda och leva kärleksfulla, meningsfulla liv - utan tro, utan att de bestämt har definierat vad som är heligt för dem"

"Människor kan skapa mening med livet både för sig själva och andra utan att ha accepterat Jesus".

Nej, fortfarande falskt antar jag.

Den kristna tron ger ironiskt nog svar på varför den dystra melodin istället borde spelas i dur. Den föreslår många vackra men tydligen bortglömda toner. Vad hände med den välklingande tonen "Vänd andra kinden till"? Skulle inte dessa toner om de användes skapa en ljusare melodi?

Livet är enklare om vi ser bortom våra trosuppfattningar eller avsaknaden av en tro, och istället ser vad vi har gemensamt. Livet är enklare om vi inte låter oss såras för att någon säger till oss att vi har fel, eller det vi tycker är dumt.

Det är i en vidare mening precis så svårt eller lätt att älska som vi själva bestämmer att det ska vara.