Någon av de vuxna gör "upptäckten":
"Har ni sett barn?"
Barnen rusar fram till fönstren och spejar ut i mörkret. Först några tveksamma "Var?", sedan "Där! Titta!". En dinglande lykta lyser upp ett stort, vitt skägg på en krum rödvit gestalt. På ryggen syns en stor, oformlig säck som vittnar om att några av barnen antagligen varit snälla under året som gått. Med långsamma steg pulsar figuren genom snön, allt närmare huset.
Snart är han framme vid ytterdörren. Knack-knack-knack. Vem ska öppna? I all sin iver springer barnen omkring och vågar inte riktigt närma sig dörren. Någon trycker sig fast mot mammas ben och håller henne, hårt. Hos de andra barnen finns det så mycket pirr i magen att ben och armar förlorar all styrning. Pappa får öppna. Och se, där i dörren står han: Tomten!
"Finns det några snälla barn i stugan?"
Jodå, visst finns det det! Tomten bjuds en skön fåtölj att pusta ut i och ett glas stärkande dryck ställs fram. Hans säck öppnas, klappar delas ut. Julklappsrim läses upp. Flinka händer får julklappspapprena att flyga åt sidorna som höstlöv i vinden. Allas ögon tindrar, ansikten strålar av glädje när klapparnas innehåll avslöjas: En docka, ett hockeyspel, ett vackert uppläggningsfat...
För en stund invaggas vi i ett lugn, en värme, en fridfull känsla av att allt är bra. Vi mätta och glada, fyllda med ro. Björkvedsbrasan i öppna spisen knastrar. Det doftar gran, kanel, kryddnejlika och apelsin. Så här borde det alltid vara.
För en stund, men bara för en stund låter jag dig tro att Tomten finns på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar